liberalmusik

               

När man ser ett dylikt omslag som ovan blir man genast glad och givetvis mycket nyfiken. Omslaget föreställer legenden Reggie "The Riverton Rifle" Leach som spelade i mitt favoritlag Philadelphia Flyers mellan 1974-82 och artisten är kanadensaren (vad annars?) och gamle Weakerthanssångaren John K Samson. Låt nummer 2 Petition handlar om legendens uteblivna plats i Hockey Hall of fame och kampanjen för att försöka få in honom. Jag kommer ihåg The Rifle och det var han tillsammans med målvakten Pelle Lindbergh som gjorde att jag så småningom ritade stora teckningar med det orangesvartvita märket som var Philadelphias signum. Men det är inte bara ett fantastiskt omslag utan musiken är också smått fantastisk. Ladda ner ep:n här och bilda er en egen uppfattning. Inte ofta det skrivs bra låtar om hockey numera, men här har vi ett bra exempel. Tack John K Samson!

Kom in lite halvvägs i en intervju på P3 med - vad jag trodde - ett fyllo som annars brukar vara underlag för intressanta dokumentärer i Sveriges radio. Men inte denna gång: det var en intervju med en väldigt hes, sthlm-dialektal och släpande Andreas Kleerup. De pratade om saker i hemmet. Kleerup fick frågan: Är det något du absolut inte vill ha i hemmet (syftandes på samtalets inredningstema). Kleerup svarade: - Efterfest!

Här krävs en konstpaus, vilket också blev fallet i intervjun. E f t e r f e s t! Inte för att skämta, inte för att vara dryg, utan det kändes som att det bara låg bra i munnen, att Kleerup alltför många gånger hade nekat just den frågan om efterfest. Och just där, just då kändes det som att den där Kleerup; han kommer att bli nåt stort.

Förhoppningsvis med sitt nya band Me and my army.

                       

Som rubriken antyder är min och även er bästa tid just nu. Vi måste ta vara på den; NU! Och då undrar ni kanske - med all rätt - om jag gått och blivit religiös eller helt enkelt fri. Nä, riktigt så fint är det inte. Men annat slår undan mina ben just nu: Hösten, Musiken, Valet, TV-serierna, Fotbollen... allt allt allt kommer just nu! Och så här är det i o f varje år förutom en sak. Valet. Så ta nu hand om denna den närmsta månaden och njut. Här några tips!

Musiken: Chief, Ludwig Bell och Blonde redhead har startat upp på ett fantastiskt sätt och Röyksopp, Säkert! och How to dress well kommer inom en månad alla tre att leva upp till förväntningarna. Den bästa musiken är nu, så; Njut!

Valet: Mona och Fredrik är ute och redan har vi fått höra "du ljuger" i debatten. Detta kommer att bli en rysare och den 19 september kommer dolkstöten. Fram till dess ser vi fram emot olika debattartiklar, SVT-program, P1 morgon och Brunchrapporten i P3, som kommer förgylla denna månaden. Birgitta Olsson har också börjat synas i debatten och det bådar gott. Den bästa politiken är nu, så; Njut!

TV-serier: Nästa vecka står nystarter som spön i backen på Canal plus. Jag är framförallt intresserad av The wire-skaparen David Simons nya serie Treme, som har premiär på tisdag. Den utspelar sig i Katrinaorkanens eftermäle i New Orleans. Vanliga människor med musik i botten gör att det kan bli höstens upptäckt. Sedan ser jag givetvis fram emot säsong 3 av True blood. Har i o f sett två avsnitt redan och det lovar tyvärr inte gott. Men jag är inte redo att nackbita den serien än (sorry, var bara tvungen). Den bästa tv-serietiden är nu, så; Njut!

Fotbollen: Hammarby kommer att strida för tredjeplatsen i Superettan och jag kommer - som den sista entusiasten - aldrig sluta hoppas. Forza! Samtidigt har Premier league startat och det känns redan som att fler lag än vanligt kan blanda sig i segern. Jag tror inte att Chelsea kan fortsätta i detta tempot och även här litar jag på att underdogen Liverpool skall göra sitt jobb. Den bästa fotbollstiden är nu, så; Njut!

Kom igen nu, och ta vara på denna tiden!!

Med 32 dagar kvar till valet kommer jag starta upp bloggen igen. Med musik o c h politik!

Det bästa med A Camps nya skiva är inte Chinatown; inte heller Stronger than Jesus; knappast heller Golden teeth (även om det är tre fantastiska låtar) utan herren och rösten som sjunger på den senare: Nicolai Dunger. Vilken röst han har, vilken känsla. Jag blir hela tiden slagen av det fantastiska vibratot. Fuck Rufus Wainwright! Det blir att ta fram 2004 års mästerverk Here´s my song och ännu bättre återupptäcka 2008 års förbisedda Nicollide and the carmic retribution. Dagens låttips är givetvis detta albums To free to be gone; 2000-talets Hallelujah...

Fem andra bra Nicolai Dunger-låtar:
1. Something new
2. Below the night
3. Hunger
4. Slaves
5. Last Night I Dreamt Of Mississippi

Det är nåt speciellt med Elliott Smith och julen/vintern. Han - liksom Kevin Rowland - framkallar någon känsla som hör julen till och som är svår att förstå. Troligtvis beror det på att skivan XO spelades konstant under julen 1998 och framförallt då låten Waltz# 2. Skivan var det årets bästa och låten likaså. Det finns forskare som säger att man är som mest mottaglig för musik mellan 16-25 år och det är då känslorna är som störst, så det kan ju spela in. Tänkte jag skulle lista lite låtar som jag tycker hör julen och vintern till. Så; ladda, köp eller låna ihop till denna lista. Du kommer att få en fantastisk jul:

Elliott Smith - Waltz# 2 (fungerar med hela herrens låtkatalog)
Radio Dept. - Where damage isn´t already done (fungerar med hela Lesser matters)
Anthony and the Johnsons - Hope there s someone
The Knife - Silent shout
Kevin Rowland - The greatest love of all (fungerar med hela My beauty)
Kristofer Åström - How come your arms are not around me
Ada - Maps
Arcade Fire - Keep the car running
Spearmint - We´re going out

Måste avsluta med Musikbyråns intervju plus spelning av just Waltz#2. En intervju med en person som tragiskt rycktes ifrån oss alldeles för tidigt och som kanske inte känns helt i balans i denna intervju (ansiktsuttryck och fläckar på kläder). Så tragiskt, men ändå så vackert... vila i frid Elliott Smith...

...eller vad säger ni om detta klipp? Har ni inte sett det har ni några andäktiga minuter framför er.

 

...eh, vad hände med lillkillen egentligen?

Kan inte undanhålla er denna fantastiska version av Dungens Ingenting är sig likt. Smålänningen Gustav vid pianot. Från nya skivan 4.

 

Håller på med en Bäst just nu-lista också, så... hav förtröstan...

Bättre tryck än i Rögles tempel... och då pratar vi inte lite...

                            
Detta är en hyllning till riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson. Kanske inte bara en hyllning utan också en stilla vädjan inför morgondagens omröstning. Jag kan erkänna det direkt: jag har varit hemligt kär i henne sedan säkert 10 år tillbaka när hon kämpade i Liberala ungdomsförbundet. Jag erkänner! Och jag tror att jag fortfarande lider av detta. Det beror inte bara på hennes karisma utan mest på hennes engagemang i mina frågor; frihet, tolerans och solidaritet . Hon har varit obeveklig i dessa frågor, sann mot sina egna värderingar och fantastiskt orädd.En förebild för många. Hon är idag en av få anledningar till att rösta på Folkpartiet (Cecilia Wikström det andra). Idag då Folkpartiet "liberalerna" lägger sin röst för att inskränka integriteten i och med FRA och därför också sopar undan allt vad liberalismens grundstenar heter. Vad händer?

Imorgon skall alltså riksdagen rösta om FRA-lagen och vem tror ni står emot alliansen, partiet och vännerna. Jo, Birgitta. I alla fall som det ser ut idag. Hon lider nog alla världens kval inför morgondagen. Johan Pehrsson, Folkpartiets säkerhetspolitiske talesman, gick ut hårt med partipiskan och ville ha rättning i leden (vad har hänt med sympatiske Johan förresten?). Men; kära Birgitta, du kommer att vara en hjälte om du röstar emot förslaget. Är det någon som vågar så är det du. Det blir ett ytterligare bevis på din integritet. Och faktiskt, hur illa det än låter, en given röst på dig och Folkpartiet i valet 2010.

Fan fan faaan. Idag är en sorgens dag. Torrentsiten Oink har lagts ner (läs mer här). Den enda siten man behövde. Hur skall jag nu hitta ny musik? Bor i en relativt liten stad med förkrossande dåligt utbud. Oink är 2000-talets Soulseek; kanske får man återvända dit trots att det känns fan...

Oink är död, länge leve... ja vadå? Nån som har förslag på likvärdiga sidor? Invites?

Det sista jag laddade från Oink var Studios fantastiska remix av Kylie Minogues Two hearts. Det får bli dagens anthem i sorgens tecken...

Jag var ute och gick igår. Grät till Radioheads Nude. Så vacker och så känslosam. Med denna i alla människors ipods skulle världen se vackrare ut...

Sorry lads. Ingen lista idag som utlovats. Meddelas endast på detta sätt...

Ursäkta mitt språk, men gårdagen blev ju inte så bra som jag hoppats. Mitt kära Hammarby spelade uselt och dagen gled på ett knäpp ned till min nionde roligaste i år. Den höga placeringen ändå är ju givetvis för gårdagens stora nyhet att Radiohead släpper nytt om endast T I O dagar. Men; Fuck Bajen!!

Karlstadsbandet Mellow Bright band hade nästan gått mig spårlöst förbi. När jag laddade hem ep:n Anonymous Steve för nån månad sedan sa den mig ingenting. Men nu; när hösten så sakteliga börjar göra intrång är det annorlunda. Vilka låtar! I väntan på Babyshambles nya alster är detta mer än balsam för själen.

Way Out West var som jag förutsett mycket bra. Jag återkommer i veckan med en utförligare rapport. Men; lova att återkomma nästa år Way out West...

      

Nu startar peppen för årets i förhand bästa festival - Way out west i Göteborg. Programmet är klart och det ser onekligen bra ut. När man skippade överskattade Mika och ersatte med underskattade Manu Chao kändes det som att festivalen levde upp till sitt namn noch tog begreppet festival på allvar. Andra namn som Hives, Primal Scream, Pogues, Hellacopters, Moneybrother, Architecture in Helsinki, The Go Team och utflippade Boredoms är ju också uttalat bra festivalband som gör att man får äta pasta och bananer fram till matchstart. Puh! Tre scener plus alla klubbspelningar därtill och det finns fog för näringstillskott. På förhand är det dessa tio artister jag främst ser fram emot att se:

01. The Hives (en kompis såg dem i Östersund och vittnar om en nytändning av himmelska mått).
02. Manu Chao (har sett honom två gånger i Roskilde och första gången i stora tältet känns som den bästa spelning jag varit på; trots dimman...).
03. Pogues (tänk er Shane MacGowan sättandes ett nytt rekord i antal cigaretter han har i munnen; samtidigt som han spelar en odödlig Summer in Siam).
04. Woven Hand (Gillar egentligen 16 Horsepower bättre, men vafan; David Eugene Edwards kan säkert mässa ut ett och annat här också).
05. Franke (kan de återupprepa framgångarna från förra albumet? är denna veckas stora fråga...).
06. Kanye West (nya singeln Stronger känns starkare dag för dag och att se detta på stora scen som sista artist känns stort).
07. Shout out louds (skall också vara i sitt livs form)
08. Architecture in Helsinki (en av årets starkaste skivor kommer från dessa australiensare. Vet dock inte hur bra de är live).
09. Moneybrother (läs 01 och 07).
10. Boredoms (ett helt utflippat band som kan ge det där lilla extra på festivalen).

Artister som saknas och som hade gjort festivalen komplett (finns det nån chans än månde?):
Håkan Hellström, Morrissey, Libertines (ok för Babyshambles), Jason Anderson och Radiohead.